"Att skaffa tjej/kille nu innan sommarn är som att skaffa vinterdäck vid samma tidpunkt. Som att ta med sig tjejen på semester. Som att ta med sand till stranden"

- försök till uppmuntran från arbetskamrat.

"Uräkta att jag kolla ner i din urringning, men jag kan inte låta bli. De sitter så fint där och liksom slåss om platsen"

- ärlig arbetskamrat.

När man går in på sodrateatern.com kommer det fram slumpmässiga bokningar från schemat. När jag gick in idag, såg framsidan ut såhär. Och då kan man inte bli annat än lite glad. Jag har gjort samtliga av dessa bokningar, förutom Lenka. Titta vad fint det ser ut. Har nu bokat 20 gig och har ett kvar. Men det är på G.





Är sjuk om ett as annars. Är bara på kontoret ett par timmar för att få några saker gjorda, sen blir det hem till soffan igen för att kolla på The Hills hela kvällen. Jag längtar.

man ska aldrig tro att förhållanden är perfekta när man tittar på de utifrån, det är jag mycket medveten om. men jag har, som förmodligen många andra, vissa par som man tycker verkar så himla perfekta. och även om man är glad för de och tycker om de så, så mycket, så är man lite avundsjuk. ett av de paren är eric & amber. jag känner bara eric. men de är så fina ihop att jag dör. och även fast jag befinner mig i ett stadium då jag har lagt ner kärlek totalt, så får deras bilder mig att på nåt sättas vilja tro på det igen. tänk om man kunde titta på en man på sättet som amber tittar på eric på denna bild. och se att han tittar tillbaka på samma sätt. tänk. om man kunde slippa dramatik, kansken, men, om, smärta, logik, tvivel och alla andra ord som inte passar ihop med kärlek. om det någonsin kommer hända att jag ser lika lycklig ut som amber när jag tittar på en man, så längtar jag fruktansvärt mycket efter det. kanske kommer det då "all make sense". kanske kommer man då titta tillbaka och förstå alla misslyckade försök och frågetecken vända uppåt. kanske att man t.o.m. kan le och se tillbaka och förstå att de där som man hade innan inte var någonting i jämnförelse med detta. kanske att man då kan se hela bilden och planen. ja, jag tror nog på kärleken fortfarande på något förtvivlat och hoppfullt sätt. men nästa gång måste det slå mig till golvet, slå mig med häpnan och vända upp-och-ner på allt jag trodde för att jag överhuvudtaget ska lita på det och ge det en chans.

amber & eric lemiere

Talade just med vän Sierra som bor strax utanför Los Angeles i Californien. Vi talade om kärlek och livet och om de tunga sakerna och de svåra frågorna och hoppet och drömmar. Hon inspirerar mig så mycket att jag tyckte att hon förtjänade ett blogg-inlägg. Hon är ett par år yngre än mig och kan ibland ge uttrycket av att vara lite omogen, barnslig och naiv. I verkliga livet är hon mycket fnitter och bus. Fortfarande så mycket att lära. Så oskyldig.

Och samtidigt är hennes liv det minst oskyldiga som finns. Hon är uppvuxen under fattiga omständigheter. Hon har bott i nästan all stater i USA och flyttat omkring, hon har bott i samma kvarter som knarklangare, prostituerade och brottslingar. Hon har t.o.m varit hemlös. Men hon har gett sig dän på att lyckas. Hon jobbar flera jobb samtidigt under taskiga förhållanden, för att kunna spara ihop till... en semester? en bil? NEJ, college. Allt hon vill är att plugga. Så hon tar skitjobb och hon klagar aldrig. Förra året fick hon tandvärk och var tvungen att gå till tandläkaren. Där gick hennes sparpengar och hon fick skjuta på pluggandet. Förra året blev hon utkickad av sina föräldrar som tog avstånd från henne totalt. Hon flyttade in med några främlingar som sen visade sig vara rasister. (Hon är mörk). Hon har tagit så mycket skit, och gått igenom så mycket och ändå är hon without a doubt en av de starkaste och posetivaste människorna som finns. Hon tror på kärlek på ett sånt barnligt och sagolikt sätt. Hon drömmer om man, barn, hus och jobb och tror att hoppet alltid vinner. Att drömmar alltid slår in. Hon skriver de längsta mejl jag någonsin sätt. Romaner om alla konstiga saker som sker i hennes liv. Hon tar tom. fler foton än jag gör. Och så citerar hon låttexter och poeter. Och så uppmuntrar hon.

När alla andra säger att man ska sluta tro på kärlek, när alla säger att man ska ge upp och lägga ner så uppmuntrar hon till att aldrig någonsin sluta hoppas. Hon - två år yngre än mig, med denna bakgrund säger att jag inspirerar henne och att hon ser upp till mig. Konstigt. Jag hoppas att hon kommer få allt hon drömmer om. Jag ser fram emot att se henne få sin revenge.

Igår lovade jag någon att skriva om brandmän i bloggen. Detta efter en förfrågan, från en vän som själv utöver yrket. Varför? Idag ångrar jag detta. Vad har jag att säga om detta ämne? Vad är det att skriva om egentligen? Jag skriver nästan hellre om musiker, oj oj, där finns det mycket stories som kan analyseras. Men okej,

När jag var 15 år gammal sommarjobbade jag på en brandstation. Min pappa brukade fråga mig om brandmännen sa opassande saker och jag sa nej nej inte då, alla är snälla och fina.

Under de där veckorna lärde jag mig mycket. Jag lärde mig hur kvinnorbröst bör se ut, (jag hade inga själv) vad de bör ha för form och hur man bäst ritar de. Detta visades på en stor whitebord-tavla. Jag lärde mig om förlovade 26åringar som hånglade med 15åriga flickebarn (inte jag inte, jag vad då fortfarande en good girl ;) och jag lärde mig många skämt och uttryck som de flesta anspelade på sexuella aktiviteter. En mycket lärorik sommar. Så nu i efterhand, förlåt pappa för att jag ljög. Ibland tänker jag att det nog var min första kontakt med hur vissa män faktiskt tänker och hur jag som tjej faktiskt ses. 

Trots allt detta svineri väcktes någon slags passion för brandmän, som jag fortfarande, 9 år senare får äta upp. Folk tror att jag fortfarande går gaga så fort en brandbil åker förbi eller att jag har brandmanna-kalendrar på väggen hemma. Och visst låg jag och min kompis i buskarna och spanade på henne snygga branmannagranne, visst hängde vi nere vid jympahallen när de hade innebandyträning och visst råkade vi gå längs vägen precis när vi visste att de hade fyspass för den korta sekundens lycka när de kände igen oss och vinkade. Men det var nio år sen. Idag? Inte riktigt samma pryl. Visst finns det en viss självklar sexighet i svett och sot. Men jag håller fast vid att intelligens vinner över både muskler och brandslangar.

Jag känner ett par, tre stycken finfina brandmän (mattias, martin och johannes ;) så no hard feelings, men det känns som om brandmanna-yrket och musiker-yrket ligger väldigt nära varandra. Vet man om att man kan plocka vem som helst pga sitt yrke, så spelar man på det.  I get it. Det är lite som kvinnoyrken som sjuksköterska och flygvärdinna. Det är sex. Och så finns det en outtalad regel att man ska vara svinig och playig. Men frågan är om det bara är i Sverige, för i USA har de hjälte-stämpeln och hälsas som gudar när de cruisar genom stan. Det är nästan lite stört. Oh well, enough about firemen. Jag ska aldrig lova att skriva om något igen. Det här inlägget känns som ett sånt nedköp i jämnförelse med vad jag annars skrivit. Men vad gör man inte för en brandman?

Hur som helst, klart man är kvinna, och inte tackar nej till det här ;)

åh vad jag går tillbaka till mina rutiner.

mina spår som jag lämnat bakom mig.

till de där.

jag vet precis vilka män som drar i mig när singelheten slår på stora trumman.

de där fina.

in the past.

som man har förlorat

eller som förlorade mig

de som lurade mig

eller lurade sina kvinnor

de jag grät över

men som aldrig grät över mig

de som inte var bra nog

de som jag inte var bra nog för

och de där vi båda var perfekta

minnen som jag minns mycket mer än de gör.

komplimanger som inte blev något mer

jag kan nämna fem stycken på en gång

inte förhållanden. knappt romanser. men något.

alla grät jag över

och alla dras jag till en kväll som denna.

och vet att mitt hjärta åter igen måste släppa taget. damnit

Nu har jag förstått varför.

När killar är typ 13 är de små pojkar. Tjejerna i deras ålder håller på att bli kvinnor. De får mens, och bröst och är 20 cm längre än de själva. De är smartare, mer mogna och killarna leker fortfarande med bilar. Så det är med någon önskan om  revange, att bevisa att de också kan leka vuxen-leken som nästan alla män börjar odla skägg när de blir lite, lite äldre.  Med ett hopp om att återfå respekten de förlorade när tjejkompisarna inte uppskattade bajs-skämt och pruttkuddar.

Men de har missförstått det hela lite. För antingen skaffar de ett litet fjunigt moppe-fucking-åmål-skägg vilket får en att hulka, eller så skaffar de helkagge. Helt oförstående inför vad som attraherar kvinnor. VIsst, jag har väninnor som uppskattar helskägg. Men de är inte många. Så varför skaffar alla min manliga vänner ett heltäckande muslim-skägg i deras 20+ kris? För att citera min vän Erick som odlade ett ordentligt skägg som han namngav Joe: "When I show my friends they all go 'maan, that is awesome' when women see it they get scared"

Jag gillar manlighet. Långa män, lagom biceps och allmänbildning. Men när det kommer till skägg så är jag kräsen. Det är en konst. Jag skulle vilja säga att ett par-tre dagar orakat är vad som får mig att go gaga. En hel vecka kan också uppskattas om det bidrar till den svettiga skrot/mekaniker-looken. Men efter det. När munnen knappt syns. Då har ni män missuppfattat det där med att vinna tillbaka mogenheten. Då uppskattar jag hellre ett lent ansikte. (Vilket jag för övrigt också gör. Nyrakat är fett nice.)

Oavsett skägg så är vi inte dumma. Vi vet fortfarande att ni bara är pojkar som spelar tv-spel och läser playboy när ni är ensamma. Ni kan inte gömma er bakom lite hår.